Onödig rädsla - eller?

På morgonens power walk lyssnade jag på relationspodden i lugn och ro.
Inget ovanligt hände, Bingo och Katrin pratade om vad som hänt med Anders Borg.
Det enda som va ovanligt va mina hörlurar. 
På powerwalk brukar jag ha minavanligt iphone hörlurar, men såklart har jag lagt dom på ett jätte bra ställe där jag inte hittade dom. Så det fick bli mina marshall lurar som jag brukar ha när jag gymmar. 
 
När jag gick i skogen och funderade på hur fint det va så slog tanken mig, jag hör ju ingeting annat är podden. Även om volymen inte är så hög så hör jag inget annat. 
Tänk om jag inte är själv?
Jag tog av lurarna och såg mig omkring, jodå jag va själv.
Men när jag gick kunde jag inte slå bort känslan, tänk om något skulle hända.
Inte skulle väll något hemskt hända i den lila byn där jag bor? Inte i den fina lilla skogen?
Där ligger ju trotts allt hus runtomkring. 
 
Hur mycket jag än känner att inget kommer att hända. Inget får hända så såg jag mig ändå över axeln några gånger. Visst är det sjukt!? Varför får man det här obehaget och tänk om?
Nu hände inget och allt va jätte bra, men jag blir irriterad över att jag ens fick den känslan. Och att jag inte kunde slå bort tankarna. Varför har det blivit såhär & vad ska vi göra åt det ?
Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och tankar!
 
Promenaden va jätte mysig och härlig i övrigt!