Follow

Ljus i tunneln

Igår skulle Cille opereras, det va otroligt nervöst för skulle dom hitta något?
Vad gör jag om de inte hittar något?
Vaknade mitt i natten, Joel har inte märkt att jag vaknat och det är helt tyst.
Jag hör hans andetag i mörkret. Jag vet att han är där och jag ser kontrer av honom, men jag känner mig ändå ensam. Mitt hjärta slår, nej det slår inte det bankar. Det lämnar snart min kropp, det kommer banka sig ut från min kropp. Får jag en hjärtattack nu?
Sluta tänka, sluta tro det värsta, lugna ner dig.
Jag vet inte hur länge jag låg så, hur många gånger jag försökte tänka glada tankar och kände hjärtat rusa ännu värre. Tillslut somnar jag, men efter bara någon timme ringde klockan.
 
05.30 va det dags att gå upp.
Att gå upp för att ta hand om Cille har under dessa veckor/ månader inte varit ett problem. Det har gått väldigt bra. Nu skulle hon göras iordning, vi skulle lasta 06.30 fr att vara klara för operation vid 07.30.
Åker in till Malmö och skriver in oss på kliniken. En vetrinär tar hand om Cille och jag säger hejdå. 
Jag förväntade mig en lång ängslig dag med mycket oro.
Men vetrinären säger "Vi ringer när hon är uppe på benen igen, bör bi runt lunch skulle jag tro".
Lunch? Det är ju snart? 
 
För er som inte riktigt hängt med under hela rundan med vad som hänt så kommer här en summering:
Cille har varit halt sedan februari. 
Då trodde jag att hon sträckt sig eftersom hon sprang mycket i hagen och det va mycket snö/slask.
Men det blev inte bättre eftet ungefär en månad av vila. 
Pga vädret kunde jag inte riktigt kolla henne på linan (edit: vi har inget ridhus tillgängligt).
När vi åker in till en klinik visar det sig att hon har en spricka i kotbenet, men några veckor i sjukhage borde göra susen, vi skulle promenera 2 gånger om dagen i ca 20 min. Vi åkte hem och va väldigt hoppfulla och promenderade på enligt direktiv. Vid nästa besök hade det blivit värre... 
Helt omöjligt men det hade bivit värre! Kroppen hämtade kalk från andra ställen för att laga skadan. Sjukhage igen och inga promenader, hon fick mediciner som förhoppningsvis skulle hjälpa. 
Vid tredje besöket hade det blivit något bättre, men inte tillräckligt då beslutade vi oss för operation. 
Och nu är vi här.
 
Mycket riktigt ringde dom 11:45 och sa att hon va uppe, vi kunde hämta henne 12:45.
Träffade kirurgen som gick igenom allting med mig och hans teori om vad som hänt.
Han tror hon vrickat benet (jag va inte helt ute och cyklade) så som vi kan stuka fötterna. Hennes ledband är därför väldigt uttöjda och slappa, vi behöver stabilisera detta. 
Kroppen hade hämtat kalk och bygt ut små "taggar" eller något som kirurgen slipade bort så allt är fint.
Nu ska detta läka ihop, det är en lång rehabtid men det är värt det!
För enligt kirurgen kommer jag kunna rida/ tävla som vanligt om 4-5 månader, denna lycka!!
 
Vad händer nu?
Hon ska egentligen ha boxvila, men hon väver och blev helt galen i boxen så vi beslutade om en mindre sjukhage där hon faktiskt står som ett ljus och myser med vännerna i närheten.
Hon ska få antiinflamatorisk medicin 2 gånger om dagen i 14 dagar. 
Boxvila/ mindre sjukhage i 3 veckor, sen större sjukhage i ett antal veckor.
Återbesök om 4 veckor för att diskutera nästa steg.
Bandage på benet i 14 dagar (byte var 3-4 dag). 
Jag får räkna med en lång rehab i 4-5 månader men om allt går bra så kommer vi tillbaka till där vi varit innan.
 
För mig har känslorna gått extemt upp och ner!
Ett tag såg det så otroligt illa ut att jag nog skulle behöva ta bort henne, till idag då vi är påväg tillbaka.
Så efter att jag varit i stallet imorse och vi fixat ny hage och allting så åkte jag hem och sov i 3-4 timmar. jag är helt slut men känner nu att jag kan få lite ro i kroppen. Är så otroligt glad <3
 
 
 
Cille - Skada - häst - hästar