Follow

Ljus i tunneln

Igår skulle Cille opereras, det va otroligt nervöst för skulle dom hitta något?
Vad gör jag om de inte hittar något?
Vaknade mitt i natten, Joel har inte märkt att jag vaknat och det är helt tyst.
Jag hör hans andetag i mörkret. Jag vet att han är där och jag ser kontrer av honom, men jag känner mig ändå ensam. Mitt hjärta slår, nej det slår inte det bankar. Det lämnar snart min kropp, det kommer banka sig ut från min kropp. Får jag en hjärtattack nu?
Sluta tänka, sluta tro det värsta, lugna ner dig.
Jag vet inte hur länge jag låg så, hur många gånger jag försökte tänka glada tankar och kände hjärtat rusa ännu värre. Tillslut somnar jag, men efter bara någon timme ringde klockan.
 
05.30 va det dags att gå upp.
Att gå upp för att ta hand om Cille har under dessa veckor/ månader inte varit ett problem. Det har gått väldigt bra. Nu skulle hon göras iordning, vi skulle lasta 06.30 fr att vara klara för operation vid 07.30.
Åker in till Malmö och skriver in oss på kliniken. En vetrinär tar hand om Cille och jag säger hejdå. 
Jag förväntade mig en lång ängslig dag med mycket oro.
Men vetrinären säger "Vi ringer när hon är uppe på benen igen, bör bi runt lunch skulle jag tro".
Lunch? Det är ju snart? 
 
För er som inte riktigt hängt med under hela rundan med vad som hänt så kommer här en summering:
Cille har varit halt sedan februari. 
Då trodde jag att hon sträckt sig eftersom hon sprang mycket i hagen och det va mycket snö/slask.
Men det blev inte bättre eftet ungefär en månad av vila. 
Pga vädret kunde jag inte riktigt kolla henne på linan (edit: vi har inget ridhus tillgängligt).
När vi åker in till en klinik visar det sig att hon har en spricka i kotbenet, men några veckor i sjukhage borde göra susen, vi skulle promenera 2 gånger om dagen i ca 20 min. Vi åkte hem och va väldigt hoppfulla och promenderade på enligt direktiv. Vid nästa besök hade det blivit värre... 
Helt omöjligt men det hade bivit värre! Kroppen hämtade kalk från andra ställen för att laga skadan. Sjukhage igen och inga promenader, hon fick mediciner som förhoppningsvis skulle hjälpa. 
Vid tredje besöket hade det blivit något bättre, men inte tillräckligt då beslutade vi oss för operation. 
Och nu är vi här.
 
Mycket riktigt ringde dom 11:45 och sa att hon va uppe, vi kunde hämta henne 12:45.
Träffade kirurgen som gick igenom allting med mig och hans teori om vad som hänt.
Han tror hon vrickat benet (jag va inte helt ute och cyklade) så som vi kan stuka fötterna. Hennes ledband är därför väldigt uttöjda och slappa, vi behöver stabilisera detta. 
Kroppen hade hämtat kalk och bygt ut små "taggar" eller något som kirurgen slipade bort så allt är fint.
Nu ska detta läka ihop, det är en lång rehabtid men det är värt det!
För enligt kirurgen kommer jag kunna rida/ tävla som vanligt om 4-5 månader, denna lycka!!
 
Vad händer nu?
Hon ska egentligen ha boxvila, men hon väver och blev helt galen i boxen så vi beslutade om en mindre sjukhage där hon faktiskt står som ett ljus och myser med vännerna i närheten.
Hon ska få antiinflamatorisk medicin 2 gånger om dagen i 14 dagar. 
Boxvila/ mindre sjukhage i 3 veckor, sen större sjukhage i ett antal veckor.
Återbesök om 4 veckor för att diskutera nästa steg.
Bandage på benet i 14 dagar (byte var 3-4 dag). 
Jag får räkna med en lång rehab i 4-5 månader men om allt går bra så kommer vi tillbaka till där vi varit innan.
 
För mig har känslorna gått extemt upp och ner!
Ett tag såg det så otroligt illa ut att jag nog skulle behöva ta bort henne, till idag då vi är påväg tillbaka.
Så efter att jag varit i stallet imorse och vi fixat ny hage och allting så åkte jag hem och sov i 3-4 timmar. jag är helt slut men känner nu att jag kan få lite ro i kroppen. Är så otroligt glad <3
 
 
 
Cille - Skada - häst - hästar

Återbesök igen..

Jag tror aldrig jag varit såhär rädd för ett besök hos en vetrinär, läkare eller tandläkare.
Ångesten jag har inför tisdagens besök i Löberöd va så enorm att jag inte visste var jag skulle bli av. 
 
Beskedet vi fick va bättre än vad jag ens vågat tro.
Jag hade förberett mig på det absolut värsta någonsin, bara att tänka tanken på vad som skulle kunnat hända gjorde så ont i hela kroppen. 
Men vetrinären gav oss beskedet att det såg bättre ut, inte så bra som han hade hoppats på men det såg ändå betydligt bättre ut. Hade det varit ännu bättre hade vi kunnat fortsätta med mediciner men nu blir det en operation istället. Man behöver helt enkelt gå in och titta på skadan och se om det är något man kan åtgärda.
 
Operationen görs nästa vecka, det finns inga garantier på att det kommer bli bra.
Läget är på så sätt fortfarande väldigt oklart och läskigt.
Tyvärr vet vi inte mer förens operationen är gjord.
Men jag sover ltie bättre på nätterna och har inte samma ångest just nu. 
Älskade lilla hästen <3
 

Cille på sjukhus

Nu har det snart gått 14 dagar sedan Cille fick åka till djursjukhuset pga kolik.
Kvällen spelas upp i mitt huvud om och om igen, att se smärtan hos henne.
Tror aldrig jag har kännt mig så maktlös, det finns inget som jag kan göra för att hjälpa henne. 
 
Vi tar det från början helt enkelt.
Det va tisdagen den 30 januari, jag hade som tur va skaffat vikarie till mina gruppträningspass pga hosta. 
Jag va i stallet vid 15.30 och allt verkade ok i hagen. Mockade och fixade till i stallet innan jag hämtade Cille. Pga min hosta så kunde jag inte rida så jag bestämde mig för att släppa henne på banan. Claudia höll mig sällskap och vi såg att Cille haltade, inte jätte konstigt då hon bytt hage och har en ny häst brevid sig antagligen har hon sprungit runt där. Därför tog vi in henne igen.
 
På stallgången stod hon och skrapade med framhoven, inte så farligt jag trodde mest hon va bråkig och otålig. Inne i boxen sparkade hon i väggarna, skrapade med framhoven, sparkade mot magen och låg ner. 
Men hon åt som vanligt vilket inte är så vanligt. 
Så vi började promenera med henne men det blev inte bättre, lastade henne i transport och körde för att hon skulle "nervösbajsa" och förhoppningsvis skulle det släppa i magen. 
Men tyvärr blev inget bättre, vid 17:50 ringer jag vetrinären som kommer efter 30 min och börjar behandla. 
Hon ger all behandling hon kan, känner på tarmara och avslutar med att hon ger drop som Cille står med i två timmar. Och då har allt verkat vara okej. Eller ja jag va ju inte okej jag grät och kunde verkligen inte sluta, många timmar i stallet, hungrig och extremt orolig för mitt hjärta. 
 
Vi skulle därefter promenera en gång i timmen under natten. 
Första promenaden va vid 22 tiden, men vid 22.30 började hon få ont igen så vi gick med henne igen.
Men då hade hon extremt ont och benen bara vek sig på henne. Lasta henne i släpen och upp till Helsingborg otrolit glad för mitt hjärta som går direkt in i transporten.
Vi va i helsingborg vid 00.45 ungefär och dom började bahandla henne direkt. 
Otroligt bra personal som tog väl hand om henne, men väldigt tungt för mig att se henne må som hon gjorde!
 
Vi lämnar Helsingborg vid 02:15 ungefär och landade hemma på kudden vid 03:30.
Jag sov med min telefon nära då de skulle ringa om det hände något under natten.
Återigen är jag väldigt tacksam för min hosta som gör att jag är hemma från jobbet i någon dag. 
Vetrinären ringer på onsdagen vid 11:30 och berättar att allt har gått bra, hon har mått bra under natten.
Men de gjorde en röntgen och det visade sig att hon hade sandkolik, skönt att ha en förklaring på allt. 
 
Så hon stannar till måndag då dom ska sonda ner loppfrön för att de ska få ut sanden.
Jag hälsade på henne på torsdagen & lördagen men hade daglig kontakt med personalen på djursjukhuset. 
En lättnad varje gång de sa att allt va bra med henne.
 
På måndagen fick hon komma hem, lättnaden jag kände va otrolig.
Visst har det varit en nervös vecka, tänk om hon får ont igen. Men än så länge är allt bra med henne och all nervositet börjar släppa.
 
Jag är enormt tacksam för personalen på djursjukhuset, och alla som har hjälpt till samt stöttat under denna tiden <3 
I boxen på djursjukhuset <3